Ett sista inlägg från London

Sitter på mitt rum nu och skriver ett sista blogginlägg från London. 10 månader har gått och jag kan inte riktigt förstå att jag imorgon lämnar det här stället bakom mig. Jag kan inte riktigt förstå att jag nu har sagt hej då till alla mina underbara och fina kompisar.
 
I torsdags hade vi vår avslutning, och det var en sådan där fin avslutning som man inte har haft sedan man gick i mellanstadiet. Vi sjöng sommarvisor, klasserna uppträdde och vi rektorn höll ett kort tal om varje klass. Precis som en skolavlslutning ska vara.
Vår klass hade haft 2 timmar på oss att komma på något och vi valde att göra sketcher av lärarna och vi gick väl i princip alla upp där framför alla med tanken att detta skulle floppa.
Men ack, jag har aldrig sett vår mentor Marika skratta så mycket, hon skrattade så att tårarna sprutade och vek sig dubbel på stolen. Vi uppe på scenen kunde inte heller hålla oss för att hon skrattade så mycket precis som alla andra i publiken och vi lyckades verkligen leva upp till att vi är den bästa klassen på alla sätt och vis. Inte bara är ekonomi klassen den klass som är bäst på fest, vi har även de bästa betygen och är den klass med bäst sammanhållning (något vi faktiskt har fått höra i rektorns tal och av andra elever som säger att dom trivts bäst när de har varit med på våra lektioner).
Det är verkligen en drömklass på alla sätt och vis och jag har aldrig kännt mig så bekväm och säker i en klass som den här. Alla är verkligen mina vänner. Jag träffar alla utanför skolan varje vecka och har lika roligt varje gång. Jag har aldrig kommit en klass så här nära på endast 10 månader. Jag älskar hur alla på skolan antar att det är vi som är slackersklassen men att vi ändå har bättre betyg än naturarna. Jag älskar hur vi kan sitta och diskutera en nyhetsfråga hela lektionen så att vi inte hinner med det som var planerat, gång på gång. Jag älskar att det finns så många personligheter men att alla ändå är så olika.
(Bild från Victoria)
Det här är den sista bilden som är på klassen tillsammans och jag älskar den på alla sätt och vis. Jag gillar att jag glömmer bort att bilden tas för att någon precis sagt något roligt och jag gillar att vår mentor Marika ligger ner i mitten av alla.
 
I fredags var det dags att säga hejdå på rikitgt så vi samlades ungefär 50 svenska elever nere i Richmond vid vattnet och pratade länge och mycket. Tills vi insåg att tiden verkligen var slut och folket började säga hejdå och packa ihop sina grejer. Det måste ha varit en märklig syn när 50 utlänningar står och kramas och gråter mitt bland alla britter. Det var riktigt svårt att säga hejdå för vi alla vet att vi aldrig kommer att se varandra på samma sätt igen. Det är inget farväl men efter att ha umgåtts intensivt i 10 månader bara vi, ingen utomstående så är det svårt att inse att vi inte vet nästa gången vi kommer att ses.
 
(Bild Vickan)
 
Idag samlades vi några av oss som är kvar för att äta en sista lunch tillsammans innan vi alla skulle hem till våra värdfamiljer. En stor del har redan lämnat oss och är nu hemma i Sverige igen där deras första dagar kommer att vara mysiga med vänner och familjer. Men snart kommer vi att börja inse att man vuxit upp och att vi inte kommer att komma tillbaka hit där vi en gång var.
Det finns ingen som förutom vi som har varit här som kan förstå vad vi har varit med om. Jag vet att det låter klyschigt men vi har verkligen blivit som en familj här borta. Vi har gått igenom så mycket här  och det är inget som jag kan förklara för någon där hemma. Man måste uppleva det själv.
 
 


Kommentera gärna:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0